Dear Esther tillhör den kategori av spel som brukar kallas för walking simulators och anses av många även vara det spel som drog i gång hela denna genre. Det utvecklades av The Chinese Room 2008 och var ursprungligen en så kallad mod gjord i spelmotorn Source, som bland annat driver Half-Life 2 och Counter-Strike: Global Offensive. Året efter påbörjades dock utvecklingen av Dear Esther som ett fristående spel i spelmotorn Unity. Arbetet pågick under några år och i mitten av februari 2012 släpptes det slutligen kommersiellt till PC.

Se men inte röra

Vad som gör spelet unikt, och att det skiljer sig från konventionella spel, är bristen på interaktion. Det enda man gör i spelet är i princip att gå omkring och utforska miljöerna. Man kan inte plocka upp saker, trycka på knappar, lösa pussel eller liknande som brukar vara typiska för spel. En berättarröst följer spelaren genom spelet och hörs på vissa platser i spelvärlden för att föra storyn framåt.

När spelet kom ut hade inget liknande setts tidigare och efter Dear Esther släpptes det en rad liknande spel som också faller inom genren walking simulators. Bland dessa spel kan bland annat nämnas What remains of Edith Finch, Gone home, Firewatch och The vanishing of Ethan Carter som några av de mest kända titlarna i genren. Värt att nämna i detta sammanhang är även Everybody’s Gone to the Rapture från 2015. Spelet brukar kallas en spirituell uppföljare till Dear Esther och är utvecklat av The Chinese Room även det.

Dear Esther utspelar sig till största delen utomhus i en stor öppen värld och för att guida spelaren finns stearinljus utplacerade lite varstans längs vägen. Det saknas dock riktig utomhusbelysning i form av lyktstolpar och andra lampor, men det finns faktiskt ett fyrtorn med en rejäl strålkastare som är bra för att kunna orientera sig på ön. Ett annat bra och lysande riktmärke är den höga radiomasten med sin rödblinkande lampa som guidar spelaren fram till slutmålet.

Högre omspelningsvärde tack vare slumpen

Det hela börjar med att man befinner sig på en ö, som man senare får veta är en del av den skotska ögruppen Hebriderna, och man börjar genast utforska den. Efter hand hittar man små pusselbitar här och var och bilden av vad som har hänt börjar klarna, även om spelaren inte skrivs på näsan. Det handlar om fragment av brev som berättarrösten läser upp och som är skrivna till hans bortgångna fru Esther. En intressant spelmekanisk aspekt är att man kan få olika delar av breven upplästa varje gång man spelar, samt att vissa föremål slumpas för varje spelomgång. Ett rum kan alltså innehålla saker i första spelomgången som inte finns där i den andra.

Det finns även en del så kallade påskägg i spelet i form av sex spökgestalter som kan dyka upp maximalt elva gånger på olika platser i spelet. De flesta är dock svåra att upptäcka om man inte vet precis var och när man ska titta efter dem.

Saints Row är en spelserie utvecklad av Volition och det första spelet släpptes i slutet av augusti 2006. Många drog direkt paralleller till den mycket populära Grand Theft Auto-serien från Rockstar och det var tydligt att Volition hämtat inspiration från den. Lanseringen av Saints Row skedde också passande nog när GTA San Andreas hade varit ute sedan oktober 2004 men inget nytt GTA-spel fanns på horisonten. Då dök Saints Row upp med ett snarlikt upplägg, fast med snyggare grafik än GTA San Andreas.

Spelet släpptes dessutom heller aldrig till PC, utan enbart till Xbox 360. De som tidigare enbart hade spelat GTA på PC och törstade efter ett GTA IV, var nu alltså tvungna att köpa en Xbox 360 för att kunna få spela något liknande. Saints Row sålde bra och kom upp i en halv miljon sålda exemplar redan under den första månaden.

Handlingen i Saints Row äger rum i Stilwater, en påhittad stad där man är en del av gatugänget Third Street Saints. Upplägget påminner mycket om det i GTA San Andreas, där man bekämpar rivaliserande gäng i staden för att efter hand ta över kvarter efter kvarter. På översiktskartan i spelet blir kvarteren man tagit över lila, då det är gängets officiella färg.

Det blir med andra ord mycket knapptryckande på handkontrollen av allt skjutande och det kan därför vara bra att inte spela för långa pass så fingrarna får vila. Har man otur kan man få en inflammation i fingrarna av för mycket spelande dagarna i ända, eller drabbas av artros när man blir äldre. Enligt sajten www.artros.org drabbas ungefär var fjärde svensk över 45 år av artros, vilket gör den till den vanligaste ledsjukdomen.

Saints Row 2

2008 släpptes Saints Row 2 som utspelar sig några år efter handlingen i det första spelet. Det inleds med att man vaknar upp ur en koma på ett fängelsesjukhus, varifrån man bryter sig ut. Därefter börjar arbetet med att bygga upp Third Street Saints från grunden igen. Under tiden som gått har nämligen de tre nya gängen The Sons of Samedi, The Ronin och The Brotherhood tagit över staden.

Saints Row 2 är betydligt mer skruvat än det första spelet och de två uppföljarna som släpptes 2011 respektive 2013 skruvar till det ännu mer. I Saints Row 3 kan man till exempel köra ett fordon som suger upp folk från gatan och sedan skjuter ut dem genom en stor kanon på taket. I den fjärde delen får man superkrafter som gör att man kan hoppa löjligt högt upp i luften, springa upp för fasaderna på skyskraporna och även springa snabbare än bilar.

Vapnen i Saints Row är också ganska urspårade och till exempel finns en dubstep-gun och ett vapen som skjuter små japanska bläckfiskar som klamrar sig fast på fiendernas huvud och tar över deras hjärnor. Det fjärde spelet är det som har fått det sämsta mottagandet och till exempel har många assets återanvänts från det tredje spelet.